Kärvt

-31 grader i samhället. Vattnet fryser. Djuren fryser - jag fryser. Känslan av vinterns grepp om naturen som får allt levande att stanna av och invänta våren och värmen, växer sig stark. Den känslan finns även hos mig för tillfället. Har ställt mig bredvid. Väntar på värmen. Vill bli uppvärmd. Likt träden på senhösten som fäller sina blad, så lämnar jag det som suger näring ur mig. När livet blir likt vintern allt för kärv, så måste instinkten om överlevnad ta vid.

När kylan lagt sig och värmen vänder åter så behövs de vilande resurserna. Solens strålar värmer likt det största av allt - kärleken. Utan den väcks det vilande inte till liv. Utan värmen och energin som kommer så dör man. Ibland finns det gott om resurser - då tar det lite längre tid. Men om lagret av energireserver redan är alarmerande tomt, då går det snabbare...

På välgödslad och väl underhållen mark växer sig de största och starkaste träden. De kan t.o.m. lyckas med bedriften att behålla några av de uttorkade, färglösa bladen långt in på senvintern. Inte förrän våren framkallar knoppbildning hos trädet, så fälls det gamla bladet. Det blir bortknuffat av det nya, friska och livskraftiga. Det gamla faller då, för att istället vara den som ger näring till trädet åter.