Att vara företagsledare, styrelseledamot och personalansvarig sätter ofta ens tålamod på prov. Som äkta Norrlänning så har jag alltid tänkt gott om alla människor jag träffar. Vill alltid tro att alla är ärliga och talar sanning. Hatar att behöva vara misstänksam och ifrågasättande. Jag ser mig själv som ansvarstagande och ambitiös, och hoppas och vill gärna att andra ska vara det också. Är de inte det så försöker jag uppmuntra dem att bli det.
Glädjen i att få göra något gott för någon annan räcker långt. Känslan av att man gjort någon en välgärning eller stöttat när någon haft det svårt, tycker jag är behaglig. Jag hoppas ju att folk ska göra likadant mot mig!
Behandla andra som du själv vill bli behandlad, heter det ju... eller hur?
Idag fick jag ett telefonsamtal som jag känner att jag inte förtjänat. Tar inte åt mig personligt, försöker vara gåsen som vattnet bara rinner utanpå. Har tidigare pratat om katarsis, dessa vredesutbrott som en del "sjuka" människor utövar. Inget konstruktivt kommer ut ur dessa utbrott, bara en massa slöseri med energi.
Ju längre denna process kommer att pågå, desto säkrare blir jag i mitt ställningstagande. Korten måste fram på bordet och rättvisan ska få råda!
Justice vill be done...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar