Halv åtta i morse kom garderoberna. Fick hjälp med att bära upp dem på övervåningen. Hade hoppats på att min kära R skulle kunna hjälpa till med detta, men jag undrar hur det blir med det..? :-/ Han försov sig i morse vilket gjorde att jag fick ta både fuse och stallet.
Väl i fuse så ringde telefonen och jag fick höra att en av de anställda var sjuk på klubben. Någon minut senare ringde det igen - då hade den andra anställdas hund blivit påkörd och sprungit till skogs! Malin blev upprörd över att jag väckte henne så sent (kl.7 !) och jag känner att denna dag kunde ha fått starta i ett lugnare tempo...
Har funderat över en sak när jag irrat runt här på förmiddagen. I en del familjer upplever jag ibland att projekt påbörjas, semestrar planeras, renoveringar i hemmet avlöser varandra, och helgerna är fullbokade. Familjens medlemmar möts i dörren och skriver lappar till varandra. Man sover ihop och det är nästan endast då man träffas. Man skulle kanske kunna tro att det är min egen familj jag skriver om... Ja, ibland har vi väl det så... men det är inget vi eftersträvar! Men en del verkar själva ha valt att ha det så, för stannar de av och tittar på hur de egentligen har det, så gillar de inte vad de ser....
Korthuset de byggt står på en bräcklig grund, och stormen som väntar bakom hörnet blåser med lätthet sönder luftslottet de bor i. Det känns inte riktigt bra i förhållandet = då skaffar vi ett barn till, eller en hund kanske!? Eller, så renoverar vi källaren, eller köper ny skoter, eller kanske byter jobb, går med i viktväktarna, flyttar från orten och startar ett "nytt liv". Blir allt bättre då...?
Kanske för ett tag. Tankarna fokuseras på annat än det egentliga problemet. Man sopar det under mattan och låtsas som att det inte finns. När känslan av att "något" saknas i ens liv, drar man ner rullgardinen, köper skyndsamt sig en ny data-pryl, eller lägger fokus på kommande helgs fest. Då behöver man inte känna något, bara låta auto-piloten sköta ens vardag. Bäst är det om man kanske får bo ihop med någon som även sköter planeringen av ens vardag. Som schemalägger familjens aktiviteter och kontrollerar att alla är på "rätt" plats vid rätt tillfälle. Då behöver man ju inte tänka eller känna något alls. Då kan man bara fokusera på att arbeta, gå, andas och säga ja och amen när dagsschemat kommer under näsan. Gud vilket underbart liv! Eller...?
Om man provar att välja att gå sin egen väg i ett sådant välstrukturerat familjeliv, så ger man nog till slut upp. Man underkastar sig auktoriteten och orkar till slut inte mer. När man kapitulerat och fått för sig att det kanske är mig det är fel på, så börjar man till slut tvivla på sig själv. Jo, så kanske det är..? Jaaa, du har nog rätt... Man väljer att svara på frågor som ställs, så att svaren tillfredställer den som frågar.
Lider med dessa familjer som lever på detta sätt.
Vi lever bara en gång. Jag lovar att man på ålderns höst säkerligen kommer att ångra mer sådant som man INTE har gjort, än sådant man gjort.
Utmaning nr. 2 som jag ålagt mig själv efter nyår är nu klar. Vill inte berätta om den än. Sen - kanske... Just nu håller jag på med ett annat arbete (eller man kan kalla det oxå för en utmaning)som innefattar en hel del detektivarbete. Ju mer som nästlas upp i den härvan, desto värre blir det... Nu börjar det brännas så mycket och jag håller på att vara riktigt nära kärnan till "härvan". Hoppas på konkreta bevis, det kommer att lösa många oklarheter, men samtidigt starta en lång process av känslomässigt jobbiga saker. Men allt sådant för alltid något gott med sig och jag ser fram emot resultatet - hur det än blir!
Ha det bäst! P o K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar