Klarar du pressen?

Har du någon gång mött någon som erkänner, att de har svårt att ta kritik? Inte jag. Så gott som alla säger att de gärna tar kritik, men inte många använder sig av den på ett positivt sätt. Jag nämnde för någon dag sedan att vi lever i de lättkränktas land. Och visst är det så, det får jag dagligen bevis för.

Den konstruktiva kritiken, som blivit uttalad, är i stället en kränkning. Vem är det som bestämmer vad som är vad?

När man efter att ha varit med om nio spruckna förhållanden, och är på väg att genomgå ett tionde, och ställer frågan till ens nuvarande sambo " Vad gör jag för fel?",och får som svar: Du är för klängig, du kväver mig, du borde skaffa dig egna intressen osv. Vad gör man då med den informationen?

En del gör så här:

• De gråter och skriker och kallar sambon för elak.

eller så här:

• De tar till sig kritiken och funderar på hur de ska förändra sitt beteende till det bättre.

Vilket av ovanstående tror ni är bäst i längden? Väljer man punkt ett får man nog räkna med ytterligare tio spruckna förhållanden innan femkronan trillat ner...

Allt för många lever idag efter sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-filosofin. Och jag börjar förstå varför mer och mer. Varför ska man utsätta sig för att försöka hjälpa någon att förändra ett destruktivt beteende, när man bara får skit tillbaka, här i de lättkränktas land..? Varför ska man riskera att hamna i skottlinjen, bara för att man vågat säga det som så många andra velat säga, men inte vågat/orkat göra? Vad är det för mening med att bry sig, när den själviskt tänkande filosofin slår med sådan kraft, mot oss som vågar stå upp och ta smällarna?

Varför...? Jo, jag tror jag vet varför... För att jag lever på hoppet. Och tron. Jag tror allt har en lösning. Ibland kan den bara va lite svår att hitta. Men allt går att lösa. Det tror jag på. Bara vi lär oss att kommunicera med varandra. Inte runt, eller om varandra - utan med varandra!

Take care, live life - be happy!