Min vän Anna-Lena "Konka" nere i Småland är en av de tio bästa sakerna som hänt mig i mitt liv. Har liksom delat in mitt liv i "före jag mötte Konka" och "efter jag mötte Konka". :-)
Då kanske ni förstår hur mycket hon präglat mig och vilken förebild hon är för mig i mångt och mycket. Ibland har jag trott att jag aldrig skulle klarat mig utan henne.
Jag och Anna-Lena dec-07Hon är den som finns kvar när alla andra har gått. Hon är den som ringer (fastän det borde ha varit jag som ringt henne, eftersom hon ringt upp de senaste typ fem gångerna...) när man som mest behöver det. Hon är den som säger alla de där sakerna man behöver få höra från en vän: både de positiva och de mindre bra. Hon får mig alltid att må bättre och i hennes närhet känner jag mig osårbar, trygg och stark.
Ibland är min längtan efter henne så stark att det värker i hela kroppen. Tror att hon känner det, för det är oftast då hon ringer min lilla konka... Av någon anledning vet vi oftast vad den andre tänkt säga, innan orden hunnit uttalas. Vi förstår varandra utan att behöva säga allt och respekterar varandra för den vi är och för vad vi står för.
Anna-Lena är den starkaste, galnaste, mest humoristiska och goaste vän man kan önska sig. Hon lurar sin cancer gång på gång. Jag ger mig den på, att med hennes järnvilja kommer hon att göra alla världens läkare hänförda, över hennes förmåga att dels se positivt på sin tillvaro, och dels att med tankens kraft hjälpa läkningen av hennes kropp på traven.
Va rädd om era vänner...
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar