Finurlig tös

Körde Farmarpojken till Storliden idag. Nu börjar jag känna igen min kille och han var mer "som vanligt". Han tog för sig mycket mer i skritten, var väldigt glad och positiv till arbetet och lugn och fin i munnen. En strimma av hopp har tänts hos mig inför kommande helgs avelsvärdering. :-) Jag anmälde honom till bruksproven i Vännäs den 16 maj, vi får väl se om vi åker...

Kom på min tonåring med ett riktigt hyss idag. Hon trotsade mina protester mot att ha enbart tights och jeansshorts på skolan. Välplanerat var det dessutom, för när hon åkte hemifrån i morse hade hon mjukisbyxor. Vad jag inte visste, var att hon bara dragit på sig dem utanpå jeansshortsen! Luriga unge :-) Hennes min, när hon såg mig på skolgården i dag på väg till Malins utvecklingssamtal, kommer jag aldrig att glömma. Ungefär som när man kommer på dem med handen i godisburken när det inte är lördag.

Det inplanerade besöket på Fritidsgården i kväll blev utbytt till utegångsförbud! :-)

Trots att jag log inombords över hennes finurlighet, så var jag ändå tvungen att göra en markering om vad som är rätt och fel. Tror faktiskt att hon ångrade att hon inte förklarat för mig, hur viktigt det var för henne att få ha dessa kläder på sig just idag.

Märker hur andra tonårsbrudar i min omgivning verkar ha svårt med tillrättavisningar. Men så var man ju i den åldern. Det fanns en viss charm med det också. Tonåringars trotsighet, ansvarslösa beteende och dramatiska utlägg, kan tydligen lika snabbt bytas ut mot en oväntad vuxen framtoning i deras uppträdande. Plötsligt har vi ansvarstagande och jätteduktiga ungdomar, som gör sitt bästa för att visa hänsyn och respekt. Bra att veta kan vara, att vill dessa mini-vuxna spela med i vuxenleken, så får de faktiskt följa spelregler som finns!

Jag minns några vuxna som verkligen gjorde sitt bästa, med att försöka hjälpa mig under min brokiga tonårstid. Speciellt två stycken imponerade på mig. Den ene var den som jag kunde gråta ut hos, berätta förtroendefullt för hur dumma alla var och hur orättvist behandlad jag kände mig. Hon var en enorm lyssnare och jag minns henne med värme.

Den andre var den som ifrågasatte, skällde och kom med pekpinnar. Jag vet att jag då kallade henne både dum och elak, men egentligen hade hon rätt i allt hon kritiserade mig i. Jag ville bara inte erkänna det...

Nu i vuxen ålder så tänker jag mest på den som hela tiden ville tillrättavisa mig. Har insett att hon ville mig bara väl. Den man tycker om vill man inte se några fel hos, tror det var därför hon hela tiden kom med förmaningar om att jag skulle förbättra mig. En som bryr sig om en på riktigt, den säger till när man gjort något galet. För denne vill inte att man ska göra det igen. Om ingen tillrättavisar en, hur ska man då veta när man gjort något fel..? Hur ska man då kunna bli bättre på något?

Oftast väljer idag de flesta vuxna den enkla vägen. Man följer den oskrivna regeln om "Sköt dig själv och skit i andra". Att påpeka andras bristande uppträdande, att uppmana om eftertanke hur vissas uppförande påverkar andra, är jobbigt i själen. Det är enklare att bara rycka på axlarna och gå därifrån. "Det där är inte mitt problem...

Tänk om alla tänkte så? Nej. fy! Våga säga ifrån, säger jag bara! Ta ert vuxenansvar!

Vill avsluta med att säga att, den bristande respekten som finns hos alltför många ungdomar idag,både gentemot varandra, men även mot oss vuxna, måste vi göra något åt! Det finns många helt underbara ungdomar som verkligen anstränger sig och gör sitt bästa för att vara en god vän och en väluppfostad ungdom. Men tyvärr är det de som är raka motsatserna som märks mest.

Bry er om varandra!
P o K / Vekå