Jag kan inte sluta ifrågasätta hur en del föräldrar tänker..?
Låt oss säga att vi lever i 80 år. Våra barn kanske flyttar hemifrån när de är 18 år. Det betyder att vi har de i huset i 22,5% av våra liv. En dryg femtedel med andra ord. I de övre tonåren är ungarna så sällan hemma, så egentligen borde man bara räkna med högst en femtedel.
Varför kan inte fler föräldrar försöka att finnas där för sina barn under denna femtedel av sina liv? Varför sätter de barn till världen om de ändå inte bryr sig om dem? Varför är deras egna intressen så mycket viktigare? Det finns ju tid senare, efter att barnen har flyttat hemifrån och börjat prova sina vingar, att vara mer självisk och roa sig på egen hand.
De som inte "gjort bort" festandet och utsvävningar innan de bildat familj, borde åtminstone försöka att spara sådant till senare i livet. Vi har våra barn till låns under en så kort tid. De präglas så mycket under sin uppväxt av hur vi som vuxna uppför oss, dels mot dem, men även vi vuxna mot varandra. Vi har ett ansvar att finnas där för dem när de behöver oss. Vara deras förebilder, föregå med gott exempel. Barn gör inte som vi säger - de gör som VI gör!
Finns värmen, omtanken, engagemanget, respekten, kärleken och tiden för varandra i kärnfamiljen, så tar barnen det med sig upp i vuxenlivet.
Finns det däremot inget engagemang, ingen tid, ingen respekt, lite värme och mycket oro, otrygghet och en känsla av att vara föräldrarna till last, så tar barnen även det med sig in i vuxenlivet.
Vem av ovanstående tror ni kommer att ha det bäst som ung vuxen? Jag tror det kan gå bra för alla, men vägen mot att nå ett tryggt, stabilt och kärleksfullt liv som vuxen, tror jag blir mer fyllt av farthinder för barnen jag sist nämnde.
Låt inte era barn få ha det så! Snälla, låt dem få känna sig betydelsefulla, sedda, respekterade, älskade och betrodda.
Ta ert vuxen- och föräldraansvar.
Så, nu fick jag det sagt - hoppas någon känner sig träffad och tänker igenom sitt föräldraskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar