I mina yngre dar hade jag en gång en äldre vän. En vän som jag såg upp till och var min förebild i mångt och mycket. Min vän hade alltid svar på alla de frågor, som jag som ung och oerfaren hade. Min vän visste allt. Utan henne visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Min vän blev mitt substitut för jämnåriga kamrater och för min familj. Jag formligen dyrkade marken hon gick på.
Folk ifrågasatte ibland mitt förhållande till henne. Men de fick säga vad de ville. Jag visste ju att min vän var bäst. Jag försvarade alla konstiga kommentarer om henne och tyckte folk var knäppa som inte insåg hur bra min vän var. Jag sa till och med upp bekantskapen med en del av mina andra s.k. vänner, bara för att de inte gillade min vän.
Så en dag hände det något. Jag fick höra på omvägar att min vän pratat illa om mig. Hon hade hånat min personlighet, tyckt att jag var vek, bortskämd och ouppfostrad. Hon hade alltid sagt till mig att jag hade talang, men till andra fick jag då höra att hon sagt precis tvärtom.
Ett frö av misstänksamhet hade såtts hos mig gentemot min vän. När jag äntligen tagit mig mod till att fråga henne om de rykten jag hört, så fick jag ett iskallt bemötande från min "vän". Hon som lagt ner så mycket tid på mig, hon som alltid ställt upp för mig, hon som försvarat mig och funnits där i vått och torrt, hur kunde jag tro något sådant om henne???
Min självkänsla trycktes ner i botten och jag kräktes av det dåliga samvetet över att jag misstrott min vän. Tiden gick och allt verkade bra. Så hände det något - igen!
Denna gång kunde det inte misstolkas. Min s.k. vän spred falska rykten om mig och många saker hon berättat för mig visade sig vara helt påhittade. Nu orkade jag inte konfrontera henne en gång till. Hela min värld kändes gå under. Jag som litat på henne så och försvarat henne inför allt och alla. Hur kunde jag ha så fel..? Som vilsen tonåring så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Lika bra att skita i allt!
Mina riktiga vänner kom så småningom tillbaka och tröstade mig. Jag svalde min stolthet och erkände mina misstag. Men det tog ett tag. Min s.k. vän hörde eller såg jag aldrig till förrän flera år senare. Hon var då ett riktigt nervvrak. Inte förrän då, så många år efter det som inträffat, så insåg jag hur blåögd jag varit och hur min s.k. vän bara utnyttjat mig. Hon använde mig som en spelpjäs, bara för att själv få bli beundrad. Hon var fåfäng och högmodig och var inte alls ute efter att hjälpa mig, hon ville härska över mig!
Den ilska jag kände när jag insåg detta, fick mig att känna en sådan avsky. Men när jag sen såg vilket vrak hon med åren blivit, så förstod jag att synden hade straffat sig själv. Nu tyckte jag i stället nästan synd om henne. Hur snett har man hamnat när man som medelålders letar efter bekräftelse hos unga lättpåverkade tjejer och killar? Hur kan man utnyttja tonåringar som förtvivlat letar efter vuxna förebilder? Fy, vad arg och ledsen jag var över detta.
Ur allt ont man varit med om genom åren, så föds alltid något gott. Erfarenheten av händelser som dessa tar man med sig, och jag lovar att man inte sätter sig i samma situation en gång till.
Ta hand om varandra... P o K/ Vekå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar