Spegelns effekt

Blir fascinerad över att en del verkar tro att allt det jag skriver om mig själv på denna blogg är sant. Gårdagens inlägg är helt och hållet påhittat. Varför? Jo, jag älskar att skriva i liknelser. Att använda mig själv som referens är för att jag hänger hellre ut mig själv till officiellt ifrågasättande, än de jag egentligen vill beröra.

Har hört att det krävs minst tio bra saker för att uppväga en dålig. Min R är en mästare på att se det positiva i allt. Han är verkligen min förebild där. De knasiga kommentarer jag får i bland som jag inte väljer att publicera, behövs det inte tio saker för att övervinna. Det slösar jag ingen energi på. Väljer att fortsätta blogga och använda mig av händelser som förgyller min vardag, till att analysera och vrida på, i min blogg. Knasig hobby kanske. Men det sätter då i gång folk. Och det gillar jag! :-)

Har funderat starkt på vad en människa med ett sjukt stort kontrollbehov känner, när denne råkar på en människa som påverkat dennes liv i negativ riktning, och denne inte kan göra något åt det? Frusterationen måste vara ganska stor? Ältandet av det denne blivit utsatt för, ger energi åt de negativa tankarna och önskemålet om hämnd... kan det vara så? När försöken att kontrollera och manipulera omgivningens handlingar misslyckas, måste denne må än sämre. Stackars människa...

Jag minns en arbetskamrat söderifrån. Hon hade lite samarbetsproblem med en av sekreterarna på ekonomiavdelningen. Inga större problem egentligen, men tillräckligt stora för att skapa dålig stämning i fikarummet. Min arbetskamrat var tvungen att arbeta tillsammans med denna sekreterare dagligen, eftersom deras arbetsuppgifter gick in i varandras. Min jobbarkompis ifrågasatte hela tiden vår personalchefs kompetens, med tanke på att denne inte verkade kunna sluta ge henne uppdrag, som tvingade henne att samarbeta med sekreteraren, som hon ogillade så starkt.

Personalchefen blev till slut less på min arbetskamrat, och en dag hade han tydligen påpekat att problemet inte låg hos honom - utan hos henne! Hon blev så upprörd över chefens kommentar att på något sätt så lyckades hon bli "vän" med sekreteraren igen (som hon tidigare hatat) bara för att de gemensamt skulle kunna prata skit om chefen.

Naturligtvis löste sig inte problemen helt mellan min arbetskompis och sekreteraren, eftersom de istället för att ta itu med sina egna problem, fokuserade på hur knäpp chef de hade.

Detta var min sens moral med detta inlägg. Det är så mycket enklare att tycka att alla andra är idioter, speciellt chefens. Men plocka fram spegeln, för den största idioten står mest troligt framför dig! ;-)