Våra förutsättningar är inte givna. Dem skapar vi själva! Bara för att jag kommer från en arbetarfamilj utan doktorander och professorer i min släkt så finns det inget som säger att inte JAG kan bli det!
Våra förväntningar på vad som ska hända med våra liv i stort, i möten med andra, vanliga vardagsbestyr och inför utmaningar vi ställs inför - de kan vi också själva styra över! Allt som krävs är rätt inställning, vilja, sunt förnuft och tålamod. Ibland måste det gå två steg bakåt innan man kan ta ett steg framåt. Och det viktiga är att inte ge upp!
Med en klar målbild över vad man eftersträvar, det kan dels vara ett konkret mål, men även abstrakta och känslomässiga mål, så är det mycket lättare att inte hamna på villovägar i livets alla fallgropar.
Livet, med dess faktorer och människor i vår omgivning, som vi inte kan råda över, kommer ständigt att "störa" vår livsplan. Det kan bli vägbulor i vår resa, vi kan ibland hamna på snåriga, svårorienterade skogsvägar, vi kan möta manipulerande och vilseledande människor. Dessa faktorer, som vi senare kommer att kalla "livserfarenhet", de kommer bara att färga våra liv, göra det mer innehållsrikt - så länge vi har kompassen inställd på att: Allt kommer att bli bra...
Positivt tänkande och en ödmjukhet gentemot sina egna och andras brister skapar en bra grund för ett lyckligt liv. Att kunna acceptera att allt inte alltid blir som man har tänkt sig är viktigt. Så länge man ärligt kan säga att, man gjort så gott man har kunnat, efter sin egen förmåga och med de förutsättningar man har. Då kan ingen klandra en för att man har misslyckats.
Om än resultatet av det man försökt uppnå inte blev det som förväntats, så har man i alla fall försökt. Det tycker jag är viktigast! Sen anser jag att det är omgivningens fel, ifall de inte kan acceptera det.
Jag kan aldrig prata mig mätt på hur mycket jag brinner för att göra våra barn och ungdomar medvetna om sin förmåga (eller oförmåga) till emotionell kompetens. Vi vuxna måste bli bättre på att orka och våga gå in i diskussioner med våra unga på ett sätt som kommer att förbereda dem för vuxenlivet.
Alla säger att respekten och uppförandet hos våra yngre har försämrats till det katastrofala, men vad gör vi åt det? Vi klagar mest bara, tycker jag. Vi har ett problem, då måste det fram en lösning!
Lösningen ligger hos oss vuxna som blivit alldeles för självupptagna, lata och bekväma. Vi väljer de "enkla" vägarna, låter skolans personal, dagis- och förskolepersonal, ungarnas kompisgäng, och mor- och farföräldrar få ta en stor roll i barnens uppfostran. Överallt kan man höra om hur personal från dessa inrättningar skriker efter större engagemang från föräldrarna. Vad gör DU för att lösa detta problem? Hoppas DU gör något...?!
Den största faran är i familjer där föräldrarna märker att ungarnas uppförande börjar bli outhärdligt, och att man då med kränkande metoder försöker "rätta till" bekymmer som finns. Det är nästan värre...
En del barn blir offer för psykisk misshandel och känner sig otrygga och vilsna i sina egna hem. Vad blir det av dem när de blir äldre? De är så kuvade och "hjärntvättade" av sina föräldrar och törs aldrig säga emot eller ifrån. Vad händer när de ska ut och prova sina vingar? Kommer de tillbaka till hemmet någon gång? Och om de gör det, i vilket skick kommer de då...?
Vill med detta inlägg få oss att tänka till. Jag själv gör inte alltid rätt i mitt föräldraskap eller i mitt umgänge med andra barn. Men jag kan med gott samvete säga att jag försöker i alla fall. Jag vill med de förutsättningar som jag har, försöka att vara en god förebild för våra unga. Visst misslyckas jag ibland, men jag har i a f försökt...
Va rädda om varann!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar