En av de personer i mitt liv som jag hatat och älskat mest av allt dog för några år sedan. Denne kom att påverka mitt liv under så lång tid jag kan minnas, både i positiv och negativ bemärkelse. Ska för en gång skull prata om det positiva nu.
Denne person var en stark personlighet. I mångas ögon elak, med sin brist på återhållsamhet med att säga vad denne tyckte och tänkte i alla frågor, men i mångas ögon även en överlevare, en banbrytare, en med visioner och en som hellre såg möjligheter än motgångar. Fanns där ett problem så fokuserades det inte på problemet - utan på att hitta en lösning!
I ett nära samarbete med denne person så kunde jag ibland skymta en sorgsenhet och en ensamhet. Men i samma ögonblick den sidan blottades, så försvann den. Lika snabbt som känslan kom, av att det fanns djupa känslor bakom fasaden av oövinnerlighet, så var den som bortblåst. Kanske jag bara inbillade mig? Det får jag aldrig veta...
Det jag däremot vet är, att många med mig tänker tillbaka på denne person med stor beundran. Allt det positiva denne stod för, är det man idag väljer att minnas. All respektlöshet man då kände sig bli utsatt för, alla träffande kommentarer, alla hopplöst irriterande ifrågasättningar om hur f-n jag tänkte, de hade alla en mening. Ett syfte. Denne ville få folk att tänka till, att ta ansvar för sina handlingar, att alltid göra det bästa och framför allt - att aldrig ge upp det man brinner för och tror på!
Denne person har nu i efterhand lärt mig att det går inte att vara vän med alla. Den viktigaste personen man ska vara vän med är sig själv. Om man inte har kommit till insikt om vad man själv står för, vem man är,vilka mål man strävar mot, vem man vill leva med, vad man tolererar osv. osv. Då är det nog dags att man tar reda på det, för att sen leva efter. Om man då är sann mot sitt hjärta och lyssnar inåt istället för utåt, då blir allt bäst i längden. Då kan man stå för sina åsikter, för man vet vad man vill.
Den svåraste balansgången är, när man fått sin självbild förtydligad och sen att på ett ödmjukt sätt försöka leva efter den, det är inte lätt! Att personen jag skrivit om blev less ibland, på alla oförstående som kände sig kränkta och påhoppade av dennes rättframhet, det förstår jag. Jag beundrar att denne till slut lärde sig, att på ett mer byråkratiskt sätt tackla envisa människors dumdristigheter och rädsla att förlora deras stolthet. Jag hoppas att jag också inom sinom tid lär mig det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar