Har suttit säkert sex timmar med bokföring och pappersarbete i dag. Kanske mer. Har kapitulerat mot siffrorna. Gett upp! Fantiserade i sängen (medans jag inväntade sömnen) om två månaders total stiltje. Jag är ju faktiskt sjukskriven på heltid.
Vakna. Stiga upp. Äta. Pussa på familjen. Bara vara. Få medicin. Gå i säng.
Två månader på det viset... då kanske jag funkar igen..? Hur gör jag för att få det så? Går det?
I morgon är det begravning. Svärmors cancer blev oövervinnerlig. Den tog henne till slut. Jag och svärmor blev inte de bästa vänner. Men Malin älskade henne. Mycket! Jag är mest ledsen för hennes skull, och alla andra som också stod henne nära.
Vi hade hittat ett förhållningssätt mot varandra, svärmor och jag, som fungerade i praktiken. En tyst förståelse och acceptans för varandras egenheter, kändes det som.
Mitt vitala, sprundlande jag, som träffade henne för mer än tio år sedan, fick se den glada, pratsamma, omtänksamma och ödmjuka svärmor. Men någonstans på vägen blev det fel. Det rådde vi nog för båda två.
Två känslomänniskor, tjuriga och långsinta. Hon äldre och naturligtvis därför mer erfaren, jag ung och "dum" och trodde mig veta mer än jag egentligen gjorde.
Med åren och intrigerna som kom och gick, så kändes det ändå som att vi slutit fred. Hon vann till slut min respekt och jag valde att försöka se det positiva hos henne. För familjens skull. För allas skull. Vår personkemi stämde helt enkelt inte, och ibland är det nog bara så. Tror hon kände likadant, men det kommer jag väl aldrig att få veta...?
Kan kräkas och få rynkor på näsan, vid tanken på falskspelet som ibland härjar vid de dödssjukas bädd. Snyftande och "hjälpsamma" försöker anhöriga och vänner med sina dåliga samveten reparera det som repareras kan. Kanske samvetet känns något mindre tungt ifall man vakat hos den sjuka ett par dygn? Kanske kan man då slänga några förmaningens blickar mot de där, som då aldrig-tog-sig-tid till att hälsa på, eller hjälpa till, när slutet var nära? Vilken tur att jag inte behöver uppleva detta i min omedelbara närhet...
Om jag får vetskap om att jag endast har en kort tid kvar att leva, så skulle jag nog omedelbart se till, om jag är "frisk" nog i tanken, att få spendera den tiden med de som jag helst vill ha nära. Jag skulle åtminstone försöka få fram den önskan till de personer det berör. Sen är det valfritt i fall de i sin tur, inte vill eller orkar vara hos mig den sista tiden. Det skulle jag respektera. Men jag skulle då verkligen inte vilja ha någon bredvid mig, som jag inte hyste några varma och ärliga känslor för. Nej o nej...
Lätt att sitta här och predika om, när man inte ligger för döden... Djupt tänk nu, så här in på småtimmarna. I morgon när jag läser detta, undrar jag säkert vart jag ville komma med detta inlägg. Men det ska jag svara på nu:
Jag vill komma mig i säng! Nu! :-)
God natt, sleep well...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar