Ge mig kraft!

För första gången på länge, så känner jag en viss brist på hur jag ska uttrycka mig, för att på ett lättförståeligt sätt förklara händelser som pågår i min vardag just nu. Försöker samla kraft att acceptera sådant som sker som jag inte kan göra något åt, samtidigt som jag vill ha mod att förändra saker som går att förbättra. Sen är det ju som ordspråket säger, att man måste även ha visheten att se skillnaden mellan dessa två - och det är kanske där det egentligen brister.

Man vill naturligtvis inte ödsla en massa energi på sådant som inte leder någonstans. Hårklyverier... Om man intalar sig själv en sak nog många gånger, man upprepar samma sak om och om igen i ens huvud, så blir denna saken med säkerhet till ens egna sanning till slut. Att saken kan tolkas som en osanning av andra spelar då längre ingen roll - för man vet ju själv vad man sagt och gjort (eller intalat sig själv att man sagt genom upprepningsmetoden inombords...).

Naturligtvis är detta ett sätt att skydda sig själv på. Man bygger sina murar. Kloss efter kloss. Tycker hela världen är hemsk och orättvis. ALLA är dumma och INGEN förstår. Undrar varför?

Konflikträdslan och oron över att bli "avslöjad" (om man nu kan kalla det så?) inför andra gör att man "låser in sig" och tjurar. Likt ett sårat lejon som slickar sina sår, har reträtten skett när uppgiften blev för svår.

Synd att detta sker bland oss människor också. Jättesynd när folk ser kritik och ifrågasättande som personangrepp, istället för att besvara kritiken, hjälpa till att reda ut problematik som föreligger och tillsammans rida ut konfliktens stormvåg.

I familjer, småföretag, styrelser, mindre föreningar och andra mindre sammanställningar, så brukar konflikter som reds ut och löses göra, att dessa grupper svetsas samman och går starkare ut ur eländet. Man diskuterar, argumenterar, kompromissar, ser lösningar, accepterar olikheter, drar streck över det som varit - och sen jobbar man framåt! Svårare än så borde det inte vara, eller...?

Live life, take care - be happy!