I am back!

Det är fantastiskt hur vår kropp kan lura sig själv vid olika extrema situationer. Vid min körtur med Farmarpojken i lördags frös jag rejält (fastän jag hade klätt mig ordentligt). För att lindra den brännande smärtan av långvarig kyla i mina fingrar, så gnuggade jag dem intensivt. Jag fantiserade även om behagliga semesterminnen i soliga och varma miljöer. Ett stilla illamående började infinna sig, svetten pärlade sig fram i min panna och jag upplevde det svårt att andas.

Jag insåg att jag skulle nog inte klara av att köra hela vägen hem och ringde därför efter R. Det som hände därefter har jag väldigt suddiga minnen av, en del har jag fått berättat för mig av andra nu i efterhand. Mitt synfält började begränsas och min kropp slutade att lyda mig. Benen vek sig och jag föll av kuskbocken i farten. Vet att min enda tanke var: "Tömmarna!" "Farmarpojken, bara han inte blir rädd och gör illa sig..."

Min underbara hingst stannade omedelbart och funderade säkert vad matte höll på med. På något sätt lyckades jag kravla mig upp i vagnen igen. Blind och orkeslös. Där stod vi. Mitt på vägen, min häst och jag, och inväntade hjälp. När R kom svimmade jag igen. Det sista jag sa var att han skulle ta hem min häst.

Jag blev liggandes i snön ett tag innan ambulansen kom. Sen blev det helikopter till lasarettet. Och jag missade alltihopa! Jag som alltid fantiserat om att få åka helikopter. Och nu när jag äntligen fått prova på det, så minns jag ingenting! Typiskt! :-)

Nerkyld och omtumlad vaknade jag på lasarettet i Skellefteå. Smärtorna i kroppen kom inte förrän på eftermiddagen. Det har röntgats, undersökts, tagits prover i massor och jag har svävat mellan hopp och förtvivlan. Har fått en preliminär diagnos nu, (en ytterligare efter mitt läkarbeskök i fredags...!) En väldigt ovanlig sjukdom som jag hörde att 6/1000000 lider av. Den har att göra med att binjurarna har sagt upp sig, mer har jag inte tänkt gå in på det i detta forum.

Ska till Umeå och göra en Tilt-undersökning inom kort. Förhoppningsvis kommer fler svar då. Allt är inte utrett ännu, men jag är i a f tacksam över att få vara hemma igen. Med min familj...

Frusterationen som infunnit sig de senaste dagarna har varit omtumlande. Måste rannsaka mig själv och "städa" lite i min vardag.

Har varit hemifrån några dagar och jag har knappt vågat kolla runt än på allt som är ogjort. Det värsta är nog vattenläckan i köket efter ett haveri kring diskmaskinen. Jahepp, då vet man vad nästa byggprojekt här hemma blir...! Måste ringa försäkringsbolaget... Eller egentligen ska jag inte göra någonting alls enligt läkarnas ordination. Men det är ju inte riktigt jag..! Inbillar mig att jag blir mer sjuk av att inte göra något. Hmmm, nå väl. Allt löser sig. DET vet jag i alla fall! :-)