Ta djärva steg...

Har i hela mitt liv haft problem med att säga nej, att hålla fast vid en åsikt, att våga tro att jag klarar saker och ting, att lita på min egen kapacitet samt har alltid varit rädd för att inte vara omtyckt. I ens strävan att vara alla till lags, att se till att inga bråk uppstår, att alltid vara glad och att alltid arbeta hårt och mycket, så gräver man sakta och säkert sin egen grav...

Har med åren äntligen insett att när man lägger ansvaret för ens eget välbefinnande på de i ens omedelbara närhet, så blir det inte bra! Man börjar skylla ens olycka på att Han inte förstår vad jag menar, eller på att Vännen är respektlös, eller att Arbetskompisarna är otrevliga osv. osv. Men vad händer när man hela tiden kritiserar andra för deras uppförande eller brist på acceptans? Blir allting bättre? Svar NEJ! Det enda jag tycker det leder till är att man blir betraktad som en bitter Bitch, som respektlöst moraliserar, predikar, förlöjligar och förmanar alla i ens närhet så att de känner sig underlägsna och mindre värda.

-Vi ansvarar själva för att våra liv är som de är. Som man bäddar får man ligga!

När man befinner sig i livssituationer när vi på ett eller annat sätt måste umgås med den här sortens människor, så finns det flera sätt att "överleva" och försöka hålla näsan ovanför vattenytan. Känner man sig stark nog och vågar ta djärva steg och säga sanningen om hur man känner sig behandlad - så ska man göra det! Men man måste vara beredd på starkt motstånd och motattacker utan dess like. Vi förnekar våra jag när vi låter bli att ta ställning i frågor som är viktiga för oss. Ett annat förhållningssätt som en del av oss intar, är att vi blir underfungerande och drar oss undan. Vi intar "offerrollen" och låter den pådrivande styra och ställa med oss, för att det blir lugnast så. Vi anser också oftast att vi är självständiga och vill hellre klara oss på egen hand än att söka hjälp. När en relation blir för intensiv så klipper vi gärna av den helt och hållet, i stället för att hålla fast vid den och bearbeta den.

Numera säger jag oftast exakt vad jag tycker och tänker om det mesta. Det försätter mig ofta i situationer när jag ibland måste försvara mig och förklara min ståndpunkt. Mina närmaste känner inte alltid igen mig, men de som verkligen accepterar mig älskar min öppenhet, ärlighet och ibland smärtsamma omtänksamhet. Jag tycker att jag är skyldig mig själv att vara ärlig mot mig själv och vad jag känner. Hatar att spela ett falskt spel, där man hela tiden behöver tänka på "Vad ska alla säga om jag gör så här..?" eller "Folk kommer att prata illa om mig om jag inte gör så här...". Sådant har jag för länge sedan slutat med att tänka på... Det är såååå skönt! Jag är ärlig mot mig själv, gör det jag gillar och umgås med de jag vill = härligt!

Våga vara - våga leva!